Euroish Eighties Ultimate Chart #5-6

 

Vet inte riktigt hur man påannonserar nåt sånt här. Självklart är det ju inget annat än fantastiskt på plats 5 och 6. Njuuut!!!

 

- 06 - Den Harrow6. Den Harrow – Don’t Break My Heart (#5)

Italien (1987, Baby Records + Beat Box BB7123)
M&T: M.Chieregato, R.Turatti, R.Ballerini, S.Montin, H.T.Beecher
Prod: M.Chieregato, R.Turatti

Högst placerade italienska ’akt’ blir alltså denna skapelse från Milano. Vid det här laget var ju den klassiska italodiscon död, d v s den variant och det sound som karakteriserade genren fram till ungefär 1984, och istället hade det hela under några år utvecklats till ett ännu tydligare tecken i tiden. Stora ljud och stora gester var det ju som gällde i de flesta sammanhang, och så som sagt även i italodiscon.

Den här låten är liksom självklar för mig, även om aldrig riktigt har lyckats bestämma mig för vilken av versionerna jag gillar bäst – den med upbeat hela vägen, eller den här, som ju egentligen är lite som ett långt intro :)

- 05 - Big in Japan5. Alphaville – Big in Japan

Tyskland (1984, WEA)
M&T: B.Lloyd, F.Mertens, M.Gold
Prod: Wolfgang ”Orlando” Loos

Ännu en självklarhet! Jag har ju tidigare skrivit om våndan med att hitta en ’ram’ och en definition för det här med Euroish – och Alphaville är ett typexempel på ett band som jag plockade ut & in och fram & tillbaka från listan innan jag bestämde mig för att de hörde hemma här. De ÄR ju inte ’euro’, men det är ju det mycket annat på listan som inte heller är. Men, de är inte heller ’synthpop’ tycker jag – de är nånstans mitt emellan – de är ’euroish’. Typ.

Så, när de väl fick vara med, så tog de för sig rejält. ’Tredjelåten’ Dance with me låg en liten bit ner på listan, och här kommer deras ’andralåt’. Ja, precis…det kommer en till. Say no more. Alphaville blev visst listans giganter :)

 

7 reaktioner på ”Euroish Eighties Ultimate Chart #5-6”

  1. Hej!
    Är ett stort Alphaville fan och skulle definitivt kalla dem Synthpop och inte euro eller Italo men det där med genréindelning är otroligt svårt. Är t.ex. Trans-x Synthpop, eller Hienergy? Kan något som inte kommer från Europa klassas som Italo eller Euro? Mike Mareen, Silent circle och Fancy är andra svårbestämbara.
    I gränslandet mellan synthpop och Euro eller?

    MVH/Robert

    1. Nej det är ju sant – det känns som det här med genrer är väldigt subjektivt. Jag har iaf, som du kanske förstått, skapat mig en egen liten euro-italo-pop-synth-hybridgenre som jag kallar för ”euroish” och som jag alltså gjorde en topp 200-lista av. Hopplöst naturligtvis, och många artister hamnar ändå i gråzonen – trots att hela euroishgenren är en enda gråzon i sig. Alphaville ÄR synthpop, men samtidigt mycket närmare eurostuket än t ex Depeche, så därför fick de ramla över på min sida. Kanske är det det tyska…även tyska Camouflage var nära att komma med på min lista…

  2. Alltså SPÄNNINGEN! Jag avlider. Och är nyfiken på att se om en gammal dyrbar pärla ur arkiven kommer dyka upp på plats nr 1. :)

  3. Hej!

    Det har varit mycket intressant att följa din lista vill jag framföra nu när den nästan är i mål. Ibland har jag tyckt du haft tokfel, oftast ganska rätt.

    Din iver är närmast jämförbar med sexualitet. Fast musikalisk istället för sexuell. Som att kolla någon som försiktigt börjar onanera och blir mer och mer upphetsad och den musikaliska ”orgasmen” kommer inom några veckor vid plats 1. Sedan får vi se om du blir så utmattad av det att du måste ta en paus inför nästa musikaliska projekt.

    Tack för en bra blogg. :-)

    Bengt

    1. Haha, den där liknelsen var bland det skummaste jag läst. Men oj så jag kämpar för att ”komma i mål” nu ;-)

  4. Ja, nu är det bara godis i toppen så klart. Visst är det svårt att skriva nåt vettigt om riktigt bra låtar? Det är som att man har ett osunt band till dem som inte går att skriva proffsigt om.

    Alphavilles ’Big in Japan’ var en riktig ögon/öronöppnare för mig. Fram tills den kom så hade jag mest lyssnat på samma musik som mina föräldrar, dvs blandad pop som spelades på radio. Fast när jag hörde ’Big in Japan’ första gången på Lördagsbiten så ville pappa stänga av radion, medan jag absolut ville ha på. Det var så otroligt fascinerande med alla ljud som man inte riktigt fattade vilka instrument det var, och Marian Golds röst som man tyckte var helt otroligt bra. Några månader senare kom Fancys ’Slice Me Nice” och sen var man hemma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.