Giorgio Moroder & Paul Engemann – det bästa av två världar…

Dags att gå lite utanför ramarna. Väldigt lite, men ändå… Jag vet inte hur många som känner igen sig i att man i olika sammanhang ofta behöver förklara och motivera sin musiksmak, vilket inte alltid är så lätt. Jag brukar ofta dra till med att jag gillar ”refränger”, ”bortglömda hits”, ”kommersiellt, men inte mainstream” etc. Krystat, eller hur? :) Men det där första är verkligen något som kan ses som en röd tråd – låtar med stora refränger går ofta hem hos mig, oavsett genre, vilket innebär att jag t ex uppskattar både eurodisco och s k AOR/FM-rock. Och det är verkligen inget stort steg mellan just de två genrerna – här är ett (två) lysande exempel på det…

Vi börjar direkt med en av låtarna, för att motivera vad jag pratar om. En produktion som lika gärna kunde ha varit Den Harrow, men med lite extra gitarrer och en röst med typisk ’AOR-klang’.

Giorgio Moroder & Paul Engemann – Face To Face
(Tom Whitlock)
1985, Teldec/Oasis (från albumet ”Innovisions”)

[wpdevart_youtube]JiNXYTnyOWA[/wpdevart_youtube]

Vad har vi här då? Ja, på ena sidan har vi den legendariska producenten och låtskrivaren Giorgio Moroder, född 1940 som Hansjörg Moroder i italienska Ortisei och mannen som mer eller mindre ’uppfann’ discomusiken. Efter att ha debuterat på skiva redan 1965 och ägnat de första knappa tio åren åt psykedelisk pop, schlager m m, så kan man väl säga att allt efter Donna Summers Love to love you baby 1975 är ren och skär populärkulturhistoria. Och på den vägen är det – idag 2013 hyllas han bl a av de franska stjärnproducenterna Daft Punk på deras senaste album.

Men, längs vägen så har långtifrån allting bara varit disco – under stora delar av 80-talet så låg Giorgio Moroder tillsammans med (och vid sidan av) Harold Faltermayer, med en ofta ”rockigare” framtoning, bakom drösvis med filmsoundtracks och en del s k officiella uppdrag. T ex så framfördes 1984 års OS-låt, Reach out, av Giorgio Moroder och Paul Engemann.

Och det är då just denne Paul Engemann som är rösten i mina aktuella exempel. Inte en av de mer namnkunniga sångarna från det gyllene årtiondet, men som sångare i både Device (du minns väl Hanging on a heart attack 1986?) och andra upplagan av Animotion (1988 års hit Room to move sjöng han på), så har många ändå hört honom. Förutom de banden så var han också något av en ”hovsångare” åt Giorgio Moroder. Redan 1983 låg de bakom filmlåten Push it to the limit från Scarface och 1985 hade de en mindre hit i flera europeiska länder med Shannon’s eyes. Notera omslaget – Moroder saknar sin karakteristiska mustasch :-)

Giorgio Moroder & Paul Engemann – Shannon’s Eyes 12″
(Moroder, Engemann, Whitlock)
1985, Teldec/Oasis

Två år senare, efter att Device gått i graven, hittar vi Paul Engemann i eget namn, men likväl producerad av Moroder, på soundtracket till Summer School. Här är en lite mer svåråtkomlig pärla – med en i sammanhanget passande titel…

Paul Engemann – Brain Power
(Alan Ray Scott, Michael Jay)
1987, Chrysalis ( från albumet ”Summer School OST”)