So What – I Will Always Be Myself (1990)
1990. Jag vet, jag balanserar ofta på gränsen – och faller över – till ’fel’ decennium, men som jag sagt förr; I min värld så pågick ’det musikaliska 80-talet’ mellan typ 1984 och 1991, och faktum är att mycket av den bästa 80-talsmusiken gjordes faktiskt under 90-talets första år…och här är alltså ett lysande exempel på det!
Jag tänker inte på något sätt försöka påstå att jag har särskilt bra koll på pop-pojkarna Jesper Jelse och Martin Ankelius i So What – jag hörde helt enkelt inte till ’målgruppen’ när det begav sig, men jag måste ju samtidigt konstatera att mycket mer pop än så här har det sällan varit på den svenska fronten. Alla känner naturligtvis till det magnifika genombrottet som dessa Västeråskillar fick med I was lucky, som släpptes 1988. Kanske känner du även till att de kallade sig för Foreign Skies, men bytte namn i samband med att skivkontraktet skrevs på…
Troligen har du också koll på att de lyckades följa upp debuten med några ytterligare hits, men att det sedan blev ganska tyst – och det redan i samband med att andra albumet Let’s walk together skulle lanseras. Till det albumet gjorde de som så många både förr och senare – man försökte visa en ’mognare’ sida av sig själva, men det var ingenting som publiken var så värst intresserad av. Visst, vi pratar ju om det ödesdigra året 1991 – the year the music died – men, det var nog inte bara Seattle som var problemet i det här fallet…So What’s tid i rampljuset var över…
Det jag dock tänkte hänga upp mig på här, är ’mellanspelet’ – den singel som kom efter att debutalbumet Face yourself hade slutat släppa ifrån sig singlar, och innan det som alltså skulle bli Let’s walk together började lanseras. I will always be myself, som den heter, känns nämligen som lite av nyckeln till att det gick som det gick. Den låter som en självklar fortsättning på det framgångsrika debutalbumet och är skriven och producerad i samma team, men…den floppade rejält. Så vad händer? Jo, man byter inriktning och skivbolag och återkommer som sagt året därpå med en ’mognare’ attityd.
Absolut, jag kanske överdriver just den här låtens betydelse, men det är samtidigt intressant hur den sedan ’glömts bort’ och nu till exempel inte finns med på det digitala samlingsalbumet Pop City som släpptes tidigare i år. Där hittar vi för övrigt istället (?) en tidigare outgiven låt, I can’t believe – och jag lovar att återkomma med mer input om den och annat kring herrarna Jelse/Ankelius mer sentida förehavanden. En annan gång…
Håll till godo, här är I will always be myself – en rackarns popdänga i min smak!
So What – I will always be myself
(Jelse-Ankelius)
1990, ESR/Virgin Scandinavia
Producerad av Stefan Andersson
Låter bra att Ni bearbetar herrarna i denna duo som verkligen lyste upp mitt och flera andras 80-tal där hemma på pojkrummet :)
Mera So What….mera 12” till folket !!
I mitt tycke den absolut BÄSTA So What låten. En skam att den inte finns att köpa på något digitalt format. Och en 12″ extended hade ju gjort att jag fullkomligen varit pop-nöjd för all framtid!
Vi får ta och bearbeta herrar Jelse-Ankelius helt enkelt. Har ju insett på sistone att de inte är helt omöjliga ;-)
La touche ur mystiken och dimman.. Varje årtionde börjar med det bästa från föregående som ett slags sista sentimentalt adjö innan nästa tar över. Detta går igen både vad gäller film,soundtracks & musik. Årtiondet dröjer sig kvar ngt.. Förmodligen bygger hela So What´s musik på en samtida, men sen homage och honnör. till 80 talet. Du hör både italodisco & synth från 1984-85, och Johnny Hates Jazz, Stock Aitken & Waterman från 1987-89 i t.ex I Was Lucky. Givetvis skulle det fortsätta så under 90 talet..så analyseni artikeln rätt till stor del.
.. Natt i Polarstudion, frågetecken, behålla volymhöga ”snaren” från Whitney Houstoun´s senaste ”12 singel?? Den behålls.. Sedemera första floppen, distraherande. Fanns 5-10 riktiga SW låtar som övergavs. Att det skulle fortsättas med pop var klart, men visst, mognadsängsligheten smög sig på hos externa producenter, skivbolag som påverkade nya inspelningar. Allt som tidigare kom naturligt uteblev lite. Dom gamla hjältarna som Wham, Thompson Twins, tidiga Depeche Mode, Modern Talking & Eurythmics hade med kryoteknik frysts in för bättre tider alternativ bytt sound eller blivit soloartister. Det fanns undantag, ett var Pet Shop Boys som med fast hand och trygghet behöll sin musik och därmed gamla fans. Det finns ngt att lära där.. Hey, it´s a kind of magic.
Vi började kanske ej 80 talets pop, men vi avslutade det. Pop City.
/Jesper Jelse
Fantastiskt! Tack Jesper för guidningen ut ur mystiken och dimman, och tack för en förbaskat välformulerad och klockren beskrivning av den frustration och som sagt ’ängslighet’ som jag ju vet tog musten och glädjen från så många ’80-talare’ vid just den tiden. Ni upplevde den i studion, jag upplevde den i skivaffären, i DJ-båset och vid radion…
Två reflektioner – jag skrev ju nåt om att det var ni som gjorde ’som alla andra’, d v s ville visa en mer mogen sida – det känns ju då både ’skönt’ och ’tråkigt’ att höra att den pressen och ängsligheten kom utifrån. Och, inte minst, jag förstår ju att den tidigare outgivna låten på Pop City är en av de 5-10 ’riktiga’ låtarna som övergavs. Finns det några spår av fler låtar? ;-)
Jesper! Och Martin! Snälla,gå in och sjung in den här låten på nytt!!!
Jag fullkomligen bara älskar den!
Underbar låt!
Tråkigt att den floppade! Men vad glad jag blev när jag upptäckte den på YouTube! Jag var oxå tidigare i kontakt med en av er,minns inte vem…Angående just den här låten!
Så tråkigt att den inte finns på CD!
Och kan ni inte lägga ut texten?
Kram på er,och gör oss alla lyckliga nu genom att ge ut den igen!