Vet inte riktigt hur man pÄannonserar nÄt sÄnt hÀr. SjÀlvklart Àr det ju inget annat Àn fantastiskt pÄ plats 5 och 6. Njuuut!!!
6. Den Harrow – Don’t Break My Heart (#5)
Italien (1987, Baby Records + Beat Box BB7123)
M&T: M.Chieregato, R.Turatti, R.Ballerini, S.Montin, H.T.Beecher
Prod: M.Chieregato, R.Turatti
Högst placerade italienska ‘akt’ blir alltsĂ„ denna skapelse frĂ„n Milano. Vid det hĂ€r laget var ju den klassiska italodiscon död, d v s den variant och det sound som karakteriserade genren fram till ungefĂ€r 1984, och istĂ€llet hade det hela under nĂ„gra Ă„r utvecklats till ett Ă€nnu tydligare tecken i tiden. Stora ljud och stora gester var det ju som gĂ€llde i de flesta sammanhang, och sĂ„ som sagt Ă€ven i italodiscon.
Den hĂ€r lĂ„ten Ă€r liksom sjĂ€lvklar för mig, Ă€ven om aldrig riktigt har lyckats bestĂ€mma mig för vilken av versionerna jag gillar bĂ€st – den med upbeat hela vĂ€gen, eller den hĂ€r, som ju egentligen Ă€r lite som ett lĂ„ngt intro :)
5. Alphaville – Big in Japan
Tyskland (1984, WEA)
M&T: B.Lloyd, F.Mertens, M.Gold
Prod: Wolfgang “Orlando” Loos
Ănnu en sjĂ€lvklarhet! Jag har ju tidigare skrivit om vĂ„ndan med att hitta en ‘ram’ och en definition för det hĂ€r med Euroish – och Alphaville Ă€r ett typexempel pĂ„ ett band som jag plockade ut & in och fram & tillbaka frĂ„n listan innan jag bestĂ€mde mig för att de hörde hemma hĂ€r. De ĂR ju inte ‘euro’, men det Ă€r ju det mycket annat pĂ„ listan som inte heller Ă€r. Men, de Ă€r inte heller ‘synthpop’ tycker jag – de Ă€r nĂ„nstans mitt emellan – de Ă€r ‘euroish’. Typ.
SĂ„, nĂ€r de vĂ€l fick vara med, sĂ„ tog de för sig rejĂ€lt. ‘TredjelĂ„ten’ Dance with me lĂ„g en liten bit ner pĂ„ listan, och hĂ€r kommer deras ‘andralĂ„t’. Ja, precis…det kommer en till. Say no more. Alphaville blev visst listans giganter :)
Hej!
Ăr ett stort Alphaville fan och skulle definitivt kalla dem Synthpop och inte euro eller Italo men det dĂ€r med genrĂ©indelning Ă€r otroligt svĂ„rt. Ăr t.ex. Trans-x Synthpop, eller Hienergy? Kan nĂ„got som inte kommer frĂ„n Europa klassas som Italo eller Euro? Mike Mareen, Silent circle och Fancy Ă€r andra svĂ„rbestĂ€mbara.
I grÀnslandet mellan synthpop och Euro eller?
MVH/Robert
Nej det Ă€r ju sant – det kĂ€nns som det hĂ€r med genrer Ă€r vĂ€ldigt subjektivt. Jag har iaf, som du kanske förstĂ„tt, skapat mig en egen liten euro-italo-pop-synth-hybridgenre som jag kallar för “euroish” och som jag alltsĂ„ gjorde en topp 200-lista av. Hopplöst naturligtvis, och mĂ„nga artister hamnar Ă€ndĂ„ i grĂ„zonen – trots att hela euroishgenren Ă€r en enda grĂ„zon i sig. Alphaville ĂR synthpop, men samtidigt mycket nĂ€rmare eurostuket Ă€n t ex Depeche, sĂ„ dĂ€rför fick de ramla över pĂ„ min sida. Kanske Ă€r det det tyska…Ă€ven tyska Camouflage var nĂ€ra att komma med pĂ„ min lista…
AlltsĂ„ SPĂNNINGEN! Jag avlider. Och Ă€r nyfiken pĂ„ att se om en gammal dyrbar pĂ€rla ur arkiven kommer dyka upp pĂ„ plats nr 1. :)
Hej!
Det har varit mycket intressant att följa din lista vill jag framföra nu nÀr den nÀstan Àr i mÄl. Ibland har jag tyckt du haft tokfel, oftast ganska rÀtt.
Din iver Ă€r nĂ€rmast jĂ€mförbar med sexualitet. Fast musikalisk istĂ€llet för sexuell. Som att kolla nĂ„gon som försiktigt börjar onanera och blir mer och mer upphetsad och den musikaliska “orgasmen” kommer inom nĂ„gra veckor vid plats 1. Sedan fĂ„r vi se om du blir sĂ„ utmattad av det att du mĂ„ste ta en paus inför nĂ€sta musikaliska projekt.
Tack för en bra blogg. :-)
Bengt
Haha, den dĂ€r liknelsen var bland det skummaste jag lĂ€st. Men oj sĂ„ jag kĂ€mpar för att “komma i mĂ„l” nu ;-)
Ja, nu Àr det bara godis i toppen sÄ klart. Visst Àr det svÄrt att skriva nÄt vettigt om riktigt bra lÄtar? Det Àr som att man har ett osunt band till dem som inte gÄr att skriva proffsigt om.
Alphavilles ‘Big in Japan’ var en riktig ögon/öronöppnare för mig. Fram tills den kom sĂ„ hade jag mest lyssnat pĂ„ samma musik som mina förĂ€ldrar, dvs blandad pop som spelades pĂ„ radio. Fast nĂ€r jag hörde ‘Big in Japan’ första gĂ„ngen pĂ„ Lördagsbiten sĂ„ ville pappa stĂ€nga av radion, medan jag absolut ville ha pĂ„. Det var sĂ„ otroligt fascinerande med alla ljud som man inte riktigt fattade vilka instrument det var, och Marian Golds röst som man tyckte var helt otroligt bra. NĂ„gra mĂ„nader senare kom Fancys ‘Slice Me Nice” och sen var man hemma.
Haha, tack! Det var ju typ nÄt sÄnt jag hade kunnat velat skriva :)