Annica Burman, nästan en biografi (1988-)

 

Dags för en stunds frosseri i vad som för många innebär kitsch, men som för andra bara är ren och skär nostalgi…

Precis som ofta är fallet med artister som var med i Melodifestivalen ’när det begav sig’, så tror jag att många känner igen – och kanske minns – Annica Burman för just det, men sedan inte har ägnat en tanke åt om hon gjorde något mer då eller vad som hände sedan.

R-865497-11669603631988 var ju året då hon som 15-åring deltog i Melodifestivalen med I en ding ding värld, skriven och producerad av Lasse Andersson (som f ö också har varit med och skrivit bl a Pernilla Wahlgrens Piccadilly Circus och Björn Skifs Håll mitt hjärta). För musiken stod även Bruno Glenmark, vilken väl får kallas som mannen bakom Annica Burmans karriär, inte minst i egenskap av producent och ägare av skivbolaget Glen Studio som gav ut hennes musik under de åren.20---Annica-Burman---Hello,-In-My-Video-(album)-

För ja, hon gav ut mer än den där festivalaren. Samma år kom albumet För fulla segel – och jag måste få tillstå att om man gillar schlagerpop från det sena 80-talet, starkt inspirerad av Stock-Aitken-Waterman – då är det här albumet en pärla. Jag har valt ut låten Hello in my video nedan som ett talande exempel.

20 - Annica Burman - Give My Love To YouÅret därpå var hon tillbaka, marginellt äldre och med något mer attityd – med tidens mått mätt, och så att säga på hennes nivå ;) Singeln I can’t deny a broken heart  bekräftade hur gärna teamet Andersson-Glenmark-Burman ville vara Sveriges svar på Stock-Aitken-Waterman-Minogue (kolla Kylie-looken i videon nedan), medan den efterföljande Give my love to you skrevs och producerades av Tommy Kaså som gav den ett sound i linje med hans övriga ’klienter’ vid den tiden (t ex Ten Tigers och Carmen Kane). Här är de båda singlarna:

01 - Annica Burman - Tell me tonight (album)De singlarna lovade gott inför album #2, och visst kom det ett sådant – men bara i Japan!? Albumet Annica gavs ut etiketten Alfa International – ett ’Beat Box’ för den japanska marknaden, som gav ut euro, italo och just Stock-Aitken-Waterman. Med andra ord inte förvånande att Annica togs om hand av dem, men varför släpptes inte albumet i Sverige? För bra var det, minst lika bra som debuten – det innehöll också, förutom de nämnda singlarna, några av låtarna från För fulla segel i nya versioner. Här är Tell me tonight som exempel.

Men sen då? Ja, det blev en del turnerade och så i Japan med omnejd, men ganska snart så styrde hon sedan kosan mot USA, och där blev hon kvar. Enligt vad jag har förstått så bestämde hon sig för att lämna livet som skivartist och istället få utlopp för sitt musicerande på annat sätt. Dock är tiden mellan typ 1991 och 2003 en massiv gråzon när det gäller hennes ’karriär’.

index newMen 2003, hör och häpna, då kommer ett nytt album (än en gång kallat Annica), på den amerikanska indieetiketten Chenoa. (Här hittar du deras presentation av Annica). Mycket vatten har runnit under broarna sedan 1988, men det är ju roligt att kunna konstatera att hon ’finns’ och bl a samarbetar med storheter som Narada Michael Walden, och har skrivit låtar åt American Idol-finalister!  Här är en halvtaskig live-version av Give myself away, som jag tror (?) är med på hennes album från 2003:

Well, bara en till ;) Här är en TV-inspelning från 1988 när Annica framför För fulla segel – här snackar vi kitsch…eller nostalgi…eller både och?

 

2 thoughts on “Annica Burman, nästan en biografi (1988-)

  1. Jättekul läsning, tack! Hennes album skulle heta ”Watch out”, minns att det låg en flyer för det i maxi-singeln ”I cant deny a broken heart”, och bilden på albumet var samma som den singeln. Anledningen jag hört, till att albumet inte släpptes i Sverige var att skivbolaget Electra gick i konkurs i samma veva. Fick inte tag i den japanska cdn förrän många år senare. Tror inte låtlistan på den är helt identisk med albumet som var tänkt att ges ut i Sverige.

  2. Ja, singlarna som kom i anslutning till Melodifestivalmedverkan andas verkligen S/A/W, och där kan jag tycka att hon gör sig en otjänst genom att använda sitt riktiga namn istället för ett artistnamn. Som 14-åring 1988 slukade jag allt från SAW-fabriken utan att tveka, och då allra helst de där pigga tjejerna (Sinitta, Mandy, Samantha…) som Annica låter ganska mycket som.
    Jag minns att jag provlyssnade på den här skivan men tycktes det kändes lite dansband ändå, och det måste ju ha haft med artistnamnet (och kanske den grafiska profilen) att göra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *