Idag, pĂ„ Internationella Kvinnodagen den 8 mars, var min tanke att lyfta fram ett passande exempel pĂ„ en stark och egensinnig kvinnlig artist som har gĂ„tt sina egna vĂ€gar, men som Ă€ndĂ„ pĂ„ nĂ„t sĂ€tt hĂ„llit sig inom ‘mina’ musikaliska ramar. Det finns sjĂ€lvklart massor med goda exempel, men jag valde att gĂ„ pĂ„ det första namnet som dök upp i mitt huvud. Och dĂ„ blev det inte svenskt, det blev ingen italo eller euro, utan vi hamnar i Kanada och en lĂ„t som jag alltid gillat…
Lisa Dal Bello fick skivkontrakt redan som 17-Äring, men MCA Records tyckte att hennes första album blev för dyrt att spela in, sÄ hon fick helt enkelt lov att som 18-Äring starta ett eget skivbolag.
Efter diverse turer slĂ€ppte hon 1984 Whomanfoursays (“Human forces”) tillsammans med Bowies gamle gitarrist Mick Ronson, men nĂ€r det var dags att följa upp det, sĂ„ ville det dĂ„varande skivbolaget byta ut honom mot en ‘riktig’ producent, trots att Lisa gĂ€rna bĂ„de skrev och producerade sin musik sjĂ€lv.
Hon lyckades övertyga bolaget om “Bill Da Salleo”s förtrĂ€fflighet, men nĂ€r produktionen var avklarad sĂ„ pĂ„stods han plötsligt ha gĂ„tt och dött. NĂ„gon kastade om bokstĂ€verna och det var bara att konstatera att Lisa hade gjort alltsammans sjĂ€lv, och efter mĂ„nga turer sĂ„ slĂ€pptes till sist albumet She, dĂ€r naturligtvis Tango Ă€r den stora pĂ€rlan.
Jag hĂ„ller med om att det Ă€r en lysande lĂ„t, just för att den Ă€r sĂ„ otroligt udda och samtidigt vĂ€ldigt hitmĂ€ssig. DĂ€remot Ă€gde jag “She” för ett par Ă„r sen, men tyckte den var vĂ€ldigt trist och ointressant sĂ„ jag gav bort den, dĂ„ jag har “Tango”-singeln.