Idag, på Internationella Kvinnodagen den 8 mars, var min tanke att lyfta fram ett passande exempel på en stark och egensinnig kvinnlig artist som har gått sina egna vägar, men som ändå på nåt sätt hållit sig inom ‘mina’ musikaliska ramar. Det finns självklart massor med goda exempel, men jag valde att gå på det första namnet som dök upp i mitt huvud. Och då blev det inte svenskt, det blev ingen italo eller euro, utan vi hamnar i Kanada och en låt som jag alltid gillat…
Lisa Dal Bello fick skivkontrakt redan som 17-åring, men MCA Records tyckte att hennes första album blev för dyrt att spela in, så hon fick helt enkelt lov att som 18-åring starta ett eget skivbolag.
Efter diverse turer släppte hon 1984 Whomanfoursays (“Human forces”) tillsammans med Bowies gamle gitarrist Mick Ronson, men när det var dags att följa upp det, så ville det dåvarande skivbolaget byta ut honom mot en ‘riktig’ producent, trots att Lisa gärna både skrev och producerade sin musik själv.
Hon lyckades övertyga bolaget om “Bill Da Salleo”s förträfflighet, men när produktionen var avklarad så påstods han plötsligt ha gått och dött. Någon kastade om bokstäverna och det var bara att konstatera att Lisa hade gjort alltsammans själv, och efter många turer så släpptes till sist albumet She, där naturligtvis Tango är den stora pärlan.
Jag håller med om att det är en lysande låt, just för att den är så otroligt udda och samtidigt väldigt hitmässig. Däremot ägde jag “She” för ett par år sen, men tyckte den var väldigt trist och ointressant så jag gav bort den, då jag har “Tango”-singeln.